Gällivares mest hemsökta hus - Short documentary

Det är ju ett tag sedan, men jag var då i barnhemmet och höll på att packa ihop mina grejer. Då kommer jag ihåg att jag hörde ett ljud ifrån hallen. Och det var det jag reagerade på först. Så jag tänkte, jag går väl och undersöker det där. Jag tänkte att det kanske var de andra hantverkarna som var kvar och vad de håller på med. Jag hade ju för mig att jag var sist i byggnaden. Det ... Hur ska jag förklara det. Det lät som en hund som krafsade på ett trägolv. Nånting sånt. Jag trodde ju att det

var någon annan av hantverkarna som var kvar då, så jag gick ju ut för att undersöka. När jag kom dit till hallen så var det tomt. Och... Då hörde jag ljudet på övervåningen Så då gick jag upp för trappan, dit till andra våningen. Det var ju förvisso belysning där men just då så blinkade bara lamporna. Och... Det tyckte jag var lite... Det kändes lite olustigt om jag säger som så. Men jag såg ingenting. Då. Nå jo... Lite rädd blev jag kanske Jag har ju egentligen aldrig trott på spöken och andar

och såna grejer. Jo, nog blev jag lite rädd. Jag följde ju efter ljudet Jag tänkte ju att jag... Jag måste ju försäkra mig om att det inte är någon annan kvar, jamen i byggnaden då... ... att det är någon hund eller någon annan hantverkare i och med att jag ska... ... så jag inte låser in någon när jag sätter på hänglåset. Nä. Det hade ungdomar brutit sönder tidigare. Man såg att det hade varit tillhåll för fest. Vi hittade bland annat använda kondomer och lite sånt där. Då hade ju ljudet förfl

yttat sig upp till vinden. Och... Ägaren hade sagt att vi inte fick vara där uppe för att golvet var murket och de hade inte hunnit fixa det. Så att... Jo, så var det. Jag gick upp dit i alla fall och jag gick... ... långsamt. Så långsamt jag bara kunde försökte jag ta mig över golvet så jag inte skulle åka igenom. Och... Jag kände att det var något som inte stämde. Det kände jag. Jag hörde något ljud, kommer jag ihåg, ifrån ett av de små intilliggande rummen Nå inte hela tiden. Det som kom och

gick. Ibland hördes det... ... ganska högt och ibland bara lite grann. Ungefär så. Ja... Det undrar jag också. Jag kände ju att det var inte rätt. Men det var som att... Jag kunde som inte sluta. Jag kände att jag måste... Jag ville bara undersöka det. Jag kunde höra mina egna hjärtslag. Jag var ju uppstressad, det var jag. Men jag kunde inte sluta. Ja... Till en början såg jag inget. Men... Sedan såg jag det. Det var mot ena väggen... ... som det hängde kedjor som var fastsatta i väggen, och hä

ngde ner mot golvet. Och det var där jag såg... Barnen... Barn i fem, sex års åldern. Ett av barnen klöste mot väggen och... Jag såg... Man såg klösmärken mot stenväggen. Och... ...det... ... Det var hemskt. Det var... Luften var... ... dammig och tung och jag... ... kunde knappt. Jag kommer ihåg att jag kunde knappt andas. Det var skräck. Det var skräck. Nej. Det... Det går bra. Jag var som förstenad och... Mina ögon.. Jag såg på de små människorna då. Och... De satt fastkedjade där som djur. S

edan... ... tittade de på mig. Allihopa. Men de vände sina huvudet emot mig och... ... då... Fy fan... Det var då jag såg att de inte hade några ögon Det var bara tomma hål. Helt... Mörkt. Och plötsligt så började de och... Alla öppnade sina munnar och... ... började skrika mot mig. Det var det värsta ljud jag någonsin hört i hela mitt liv. Så... Jag.. Det var då jag bara rusade ut därifrån. Ljudet följde mig bakom ryggen. Jag vill aldrig någonsin mer höra det ljudet kan jag säga dig. Det var in

te från denna värld. Ja... Jag drog därifrån, så fort jag bara kunde. Bara lämna allt. Verktyg, min jacka, nyckelknippa. Allt. Ja. Allting blev kvar där. När jag kom hem så ringde jag direkt till ägaren och pratade in på hans telefonsvarare att jag aldrig kommer tillbaka dit. Nej. Jag är färdig. Jag kommer aldrig tillbaka dit. Sedan hörde jag... ... att... Lite senare så hade de andra arbetarna hade också... ... sagt upp sig. De hade också.. De kommer aldrig mer tillbaka. Så något hade ju hänt d

e också, det fattar man ju. Något hade hänt de också. Jag är inte förvånad. Inte efter det där. Nej. Jag säger så här att. När jag ser barnhemmet, från järnvägen eller om jag går efter älven och det så, får jag bara kalla kårar. Så nej, jag går inte Mina vägar passerar inte barnhemmet något mera, det kan jag säga. Tack, men nej tack.